Påväxtarter på västkusten

Det växer olika organismer och olika mängd påväxt på båtbotten beroende på var båten ligger. Det beror främst på skillnader i salthalt i vattnet. På västkusten växer det mer än på ostkusten och ju längre norrut i Östersjön, i insjöar eller långt in i skärgårdar, desto mindre växer det på båten.

Havstulpan

Havstulpanen är ett litet kräftdjur. På västkusten förekommer flera arter av havstulpaner. Två av dessa kan man finna fastsittande på båtbotten. Det är slät havstulpan (Balanus improvisus) och glipande havstulpan (Balanus crenatus). Enligt en studie gjord på västkusten utgör havstulpanen störst del av den påväxt som man finner på båtbottnar. Havstulpaner börjar sitt liv som frisimmande larver. Larverna kan driva med vattenmassorna långa sträckor. När de är färdiga att slå sig ner på en lämplig yta utsöndrar de ett lim från särskilda körtlar för att kunna fästa mot en klippa, sten eller ett båtskrov.

Slät havstulpan (Balanus improvisus) – brackvattenslevande havstulpan’
Slät havstulpan kan bli cirka 1,7 cm. Kalkskalet är vitt – ljust grått. Öppningen är smalt oval eller diamantformad. Slät havstulpan lever från medelvattennivån till ca 6 m djup. Arten är vanlig på båtbottnar, men den kan också sitta fast på t.ex. klippor, stenar, alger och skal hos t.ex. musslor eller krabbor. Havstulpanen förökar sig flera gånger per år på västkusten.

Glipande havstulpan (Balanus crenatus)
Glipande havstulpan kan bli cirka 4,1 cm, men är sällan större än 1,5 cm i svenska vatten. Den har vitt/grått kalkskal. Namnet har den fått för att det ser ut att finnas ett glapp mellan lockplattorna. Glipande havstulpan lever från medelvattennivån ner till ca 60 m djup. Ofta hittar man arten fästad på t.ex. klippor, stenar och trä. Den bildar inte bälten så som slät havstulpan och även räfflad havstulpan kan göra.

Blåmussla

Blåmusslan (Mytilus edulis) kan bli 10 cm lång (i sällsynta fall 20 cm). Skalet är blåaktig-brun-violett. Blåmusslor lever på 0 till 10 meters djup fastsittande på klippor, stenar eller trävirke. Blåmusslor tål stora förändringar i temperatur och salthalt och kan bilda stora musselbankar. Blåmusslan lever av planktonorganismer som svävar i vattenmassan. Blåmusslorna är skildkönade och fortplantningen sker från tidigt på våren till in på hösten. En fullvuxen hona producerar miljontals ytterst små ägg som släpps ut fritt i vattnet, där de befruktas av spermier från en hane. Äggen kläcks på 1-2 dagar och larverna är frisimmande en tid. De kan spridas långa sträckor med vattenmassan innan de är färdiga att sätta sig fast med speciella trådar, s.k. byssustrådar som de fäster mot underlaget.

Sjöpungar

Sammansatt sjöpung (Botryllus schlosseri)
Sjöpungar är fastsittande, solitära eller kolonibildande filtrerare. Det finns cirka 2300 arter i världen, varav cirka 50 lever vid den svenska västkusten. Sammansatt sjöpung är en av många kolonibildande sjöpungar och blir upp till 5mm tjock. Det vackra mönstret i varierande färger ser ut som blommor men är i själva verket en hel grupp med små sjöpungar. Kolonierna är vanliga som påväxtnad på bl.a. stenar, andra sjöpungar eller alger på grunt vatten.

Mossdjur

Mossdjur (Bryozoa) är små, fastsittande, kolonibildande djur som ofta förekommer på snäck- och musselskal, stenar, klippor, tång eller kelp. Kolonierna är fint rutmönstrade och i varje pytteliten ruta bor en individ. Varje individ har en tentakelkrans som används för att filtrera vatten på småpartiklar såsom kiselalger och andra encelliga alger. Väggarna runt varje individ är uppbyggda av kalk, vilket gör att det känns strävt om man drar fingret över mossdjurskolonin. Mossdjurens största naturliga fiender är sjöborrar, nakensnäckor, havsspindlar och fiskar.

Taggig tångbark (Electra pilosa)

Lever i kolonier som kan bli decimeterstora där varje enskild individs “hus” endast blir ca 0,5mm. Taggig tångbark är lättast att känna igen när de är så stora att de bildar stjärnformiga kolonier, ofta i en silvervit färg. Husen är avrundade och runt kanterna av dess öppningar finns det taggar. Ibland kan den främre taggen vara närmast millimeterlång. Då ser det ut som att kolonin bär mängder av borst. Taggig tångbark lever från ytan ner till 70 m djup främst på alger men även på klippor, stenar och kräftdjur m.m. Den fångar och äter partiklar som svävar i vattnet. Taggig tångbark brukar inte finnas där vattnet är utsötat. Där ersätts den ofta av den snarlika arten Electra crustulenta, som är vanlig ända upp i Bottenviken.

Slät tångbark (Membranipora membranacea)

Kolonierna blir decimeterstora och kan till och med bli mer än 1 meter i extrema fall. De enskilda individernas “hus” blir ca 0,5 mm stora. Husen är oftast rektangulära och har korta trubbiga taggar i hörnen. De tunna, men av kalk något förhårdade kolonierna av slät tångbark är förhållandevis jämna och avrundade. Färgen är olika nyanser av vitt och grått. Slät tångbark lever från ytan ner till 50 m djup på brunalger, framför allt sågtång och tare. Slät tångbark fångar och äter partiklar som svävar i vattnet.

Nässeldjur

I gruppen nässeldjur ingår djur med mycket skiftande storlek och utseende. Dit räknas maneter, koralldjur och hydrozoer. Hydrozoer är nässeldjur som kan ha många olika former. De kan finnas som ett ljust ludd på t.ex. stenar och alger, bilda vackra fjäderformade kolonier på botten eller finnas som små medusor och som större flytande kolonier. Många av de hydrozoer som finns i våra vatten bildar kolonier på botten. De tillhör gruppen hydroxider och brukar sitta fast på underlaget med en slags stjälk. Kolonierna bildas genom att den första polypen knoppar av nya polyper som sitter kvar som grenar. Individerna förblir sammanbundna med varandra. På så sätt kan de få del av den mat som kolonin lyckas fånga. Med hjälp av nässelceller på tentaklerna kan hydrozoerna fånga små djur som simmar förbi. Hydrozokolonier kan ha specialiserade individer, så att några samlar in mat, några försvarar kolonin och några förökar kolonin. Gruppen hydrozoer består av ca 90 arter i Sverige och ca 2 700 arter i hela världen.

Klubbhydroid (Clava multicornis)

Polyperna är rosa till svagt röda och har uppsvällda kroppar. Åtminstone längs den övre halvan är de försedda med vita tentakler. Klubbhydroiden blir ca 1,5 cm och lever från vattenytan till några få meters djup. Den sitter gärna i grenveck eller fördjupningar på grunt levande brunalger. Med sina tentakler fångar klubbhydroiden millimeterstora planktondjur. Den kan själv angripas av bl.a. nakensnäckor och havsspindlar.

Alger

Grönslick (Cladophora spp.) och Tarmtång (Enteromorpha spp.) är två grönalgs arter som bildar de gröna tofsarna, som kan växa längs vattenlinjen på båten. De behöver gott om ljus och växer därför grunt på klippor och stenar. Dessa grönalger är ettåriga och förökar sig oftast könlöst på ett beundransvärt effektivt sätt. Varje algtråd består av en mängd små växtceller. När det är dags att föröka sig omvandlas cellinnehållet till massor av rörliga svärmsporer, som var och en kan bilda en ny vuxen alg om de hittar ett lämpligt underlag. Det är en ansenlig mängd svärmsporer som bildas från en enda grönalg, och det är en anledning till att de återkommer och tillväxer så framgångsrikt under hela sommaren. Tarmtång är ihålig och växer ofta i små vattensamlingar, så kallade hällkar. Den tål både hög salthalt och näringsrikt vatten. Grönslick har finare trådar och ser mer “luddig” ut. Både tarmtång och grönslick gynnas av övergödningen.