Påväxtarter på ostkusten

Det växer olika organismer och olika mängd påväxt på båtbotten beroende på var båten ligger. Det beror främst på skillnader i salthalt i vattnet. På västkusten växer det mer än på ostkusten och ju längre norrut i Östersjön, i insjöar eller långt in i skärgårdar, desto mindre växer det på båten.

 

Havstulpan

I Östersjön är det havstulpaner som utgör den mest besvärande påväxten på båtbottnar genom att de ökar friktionen kraftigt. Havstulpanen är ett kräftdjur som sitter väl skyddad under sitt hårda kalkskal. I Östersjön finns det bara en havstulpanart, Slät havstulpan (Balanus improvisus). Den kom hit med fartyg så sent som för cirka 200 år sedan.

Havstulpanen förökar sig flera gånger per år på västkusten men oftast bara en gång per år i Östersjön. Efter befruktningen släpper de ut sina larver i vattnet. Larverna kan driva med vattenmassorna långa sträckor. När de är färdiga att slå sig ner på en lämplig yta utsöndrar de ett lim från särskilda körtlar för att kunna fästa mot en klippa, sten eller ett båtskrov. Om man vet när de sätter sig fast kan man ta bort dom innan dom vuxit sig stora och hårda. Det ger båtägare möjlighet att hålla båtbotten ren utan båtbottenfärger. Genom havstulpanprojektet kan du få information om när det är dags att tvätta båten ren i Östersjön.

Grönalger

Grönslick och tarmtång är två arter som bildar de gröna tofsarna, som kan växa längs vattenlinjen på båten. De behöver gott om ljus och växer därför grunt på klippor och stenar. Dessa grönalger är ettåriga och förökar sig oftast könlöst på ett beundransvärt effektivt sätt. Varje algtråd består av en mängd små växtceller. När det är dags att föröka sig omvandlas cellinnehållet till massor av rörliga svärmsporer, som var och en kan bilda en ny vuxen alg om de hittar ett lämpligt underlag.

Det är en ansenlig mängd svärmsporer som bildas från en enda grönalg, och det är en anledning till att de återkommer och tillväxer så framgångsrikt under hela sommaren. Tarmtång är ihålig och växer ofta i små vattensamlingar, så kallade hällkar. Den tål både hög salthalt och näringsrikt vatten. Grönslick har finare trådar och ser mer “luddig” ut. Både tarmtång och grönslick gynnas av övergödningen.

Mossdjur

Mossdjuren (Bryozoa) sitter i små, platta, rutmönstrade ansamlingar på hårda ytor som t.ex. båtbottnar. De växer också ofta som ett litet vitt nät på nedre delen av blåstång. I varje pytteliten ruta bor en individ. De lever av att filtrera plankton ur vattnet. Väggarna runt varje individ är uppbyggda av kalk, vilket gör att det känns strävt om man drar fingret över mossdjurskolonin. Vi vet idag lite om när förökningen sker hos den vanligaste gruppen av mossdjur i Östersjön, (Electra). och vad som styr larvstadiets val av underlag att fästa på.

Nässeldjur

I Östersjöns låga salthalt finns några arter av nässeldjur (hydroider). En av de vanligaste arterna är Cordylophora caspia som är en invandrad art som tål låga salthalter. Den bildar kolonier med en del som fäster och kryper mot till exempel båtbotten och en del som är upprätt, förgrenad och trådformig. I änden av dessa sitter de små hydraliknande djuren som filtrerar partiklar ur vattenmassan. Nässeldjuren förekommer ofta på skuggsidan av båtbotten. Vilka faktorer som styr deras spridning och förökning är dåligt kända. Östersjöns nässeldjur är släkt med koralldjur och maneter.

Blåmussla

Blåmusslan kan bli 10 cm lång (i sällsynta fall 20 cm). I Östersjön blir den sällan större än 3 cm. Blåmusslor lever på 0 till 10 meters djup fastsittande på klippor, stenar eller trävirke. Blåmusslan har ett blåsvart, brunaktigt till violett skal och är mycket vanlig på klippbottnar och andra hårda ytor både på västkusten och i Östersjön upp till Ångermanlandskusten. Längre norrut blir salthalten för låg för att blåmusslan skall kunna överleva.

Det är främst vid högre salthalter som blåmusslan utgör ett påväxtproblem på båtar. I Östersjön är det sällsynt med blåmusslor på båtskrov. Blåmusslor tål stora förändringar i temperatur och salthalt och kan bilda stora musselbankar. Blåmusslan lever av planktonorganismer som svävar i vattenmassan. Blåmusslorna är skildkönade och fortplantningen sker från tidigt på våren. En fullvuxen hona producerar miljontals ytterst små ägg som släpps ut fritt i vattnet, där de befruktas av spermier från en hane. Äggen kläcks på 1-2 dagar och larverna är frisimmande en tid. De kan spridas långa sträckor med vattenmassan innan de är färdiga att sätta sig fast med speciella trådar, så kallade byssustrådar som de fäster mot underlaget.